22 januari 2012




Varför blir man så beroende av tatueringar? Det är en dyr hobby. Och en definitiv hobby. Jag menar, den ska ju sitta där hela livet.

I ett svagt ögonblick så tatuerade jag mig på handleden. Utan att veta vad jag ville ha. Jag ville bara göra något. Och idag så gillar jag inte alls motivet längre. Jag har lasrat bort ganska mycket på den, men det krävs många fler laserbehandlingar.
Så nu blir det inga fler spontantatueringar, för dom är tidskrävande, dyra och gör ont att lasra bort.

2 kommentarer:

Sahra sa...

Fy fan. Kan inte tänka mig något värre än att tatuera mig där. Fast jag kan å andra sidan inte tänka mig att tatuera mig någonstans. Just av den anledningen att jag tror att det är lätt att tröttna på motivet och jag är mer sådan som vill kunna byta ut. Möjligen barnens namn. Det låter som du verkligen njuter av några härliga hemmadagar

Doktor Glas sa...

Ja, namntatueringar är finisar!